Måns Zelmerlöw och Zara Larsson är årets vinnare

 

Årets upplaga av Rockbjörnen är avgjord. Måns Zelmerlöw och Zara Larsson tog hem priserna för bästa manlige respektive kvinnliga liveartist. Just detta pris är kanske inte så märkvärdigt i sig eftersom Rockbjörnen arrangeras av tidningen Aftonbladet och det är tidningens nätläsare som röstar fram sina favoriter. Just dessa läsare verkar vara lite smalspåriga eftersom de tydligen bara kan namnen på ett fåtal artister som de röstar på år efter år. Håkan Hellström har vunnit detta pris 6 gånger, Lars Winnerbäck har vunnit det 5 gånger. I år var det första gången för Måns medan Zara tog hem priset för 3:e gången.

Det som jag tycker är kul med att Måns och Zara fick en Rockbjörn är att de båda har haft ett fantastiskt år bakom sig. Måns festivallåt  Heroes har i nuläget drygt 54 miljoner uppspelningar på Spotify och Zara's debut Uncover har 58 miljoner uppspelningar. Zara's har dessutom låtarna Lush Life och Carry You Home som båda har drygt 20 miljoner uppspelningar. Båda artisterna har ett fullbokat spelschema och lockar stora publiker var de än uppträder.

På Lördag uppträder Zara Larsson på festivalen The Island i Karlstad. Samtliga biljetter är slutsålda och man räknar med ca 10000 besökare. Sommarvärmen har äntligen kommit och Karlstad kommer att visa upp sig från sin bästa sida.

När DJ's inte längre bryr sig

 

Att vara DJ är ett serviceyrke. Ett yrke som innebär hårt arbete, långa arbetspass och kräver en fingertoppskänsla för att behaga den ständigt varierande publiken. Att vara DJ innebär inte att man måste göra sin egen musik, men det har indirekt blivit så under de senaste 10 åren. För att lyckas som super-DJ idag skall du i första hand skapa dina egna hits och i andra hand kunna agera DJ. När man uppnår stjärnstatus som DJ idag upphör tydligen alla tidigare åtaganden när det gäller att underhålla en dansande publik under en hel kväll och övergår till att agera artist och förgylla en kväll med 1-2 timmars koncert. Som alla koncerter är innehållet i stort sett bestämt i förväg och har i många fall repeterats med både ljustekniker, grafik och pyrotekniker för att skapa den perfekta upplevelsen. Det man har glömt någonstans på världen är just att DJ-yrket är ett serviceyrke, vars enda fokus borde vara att lyssna på publiken och ge dem vad de vill ha.

Ett typiskt exempel på detta kunde besökarna på Avicii's opening party på Ushuaia Beach Hotel, Ibiza, uppleva. Avicii kommer under 8 söndagar tillsammans med utvalda DJ-kollegor att försöka dra folk till den gigantiska utomhusscenen. Vid öppningsfesten spelade Fedde Le Grand, Arty, Didrick och givetvis Avicii. Upplägget var som på vilken festival som helst. Alla spelar 1-2 timmar var innan nästa DJ tar över. Fedde Le Grand var 15 minuter sen till sitt pass, vilket genererade 15 minuter tystnad. Avicii var också sen till sitt pass på sitt eget Opening Party, vilket också genererade 15 minuter tystnad. Detta ledde givetvis till en mängd upprörda kommentarer från besökare i sociala medier.

Har man verkligen slutat bry sig om publiken när man når statusen super-DJ? Varför inte bara fortsätta spela tills nästa DJ är redo och kanske till och med ge publiken mer än de förväntade sig. Varför inte vara i tid till sin egen koncert?

Alla dessa stora DJ's borde några gånger per år komma ner på jorden och spela en helkväll på en normal nattklubb för att minnas vad det egentligen innebär att vara DJ och att det i allra högsta grad är ett serviceyrke. Kanske behöver Avicii få spela lite Haddaway, Dr Alban och Carola för att få tillbaks glöden han hade förr under åren på Ibiza innan genombrottet med Levels.

Lionel Richie visar var skåpet skall stå

 

Sommaren är de stora musikfestivalernas tid. Alla länder har sina egna festivaler med olika inriktning. För att skapa en framgångsrik festival måste man hitta en egen profil och boka artister som inte redan spelar på liknande festivaler. En av de största festivalerna i Europa är engelska Glastonbury. På festivalen trängs de allra största artisterna inom alla genres och schemat är fullspäckat.

I år spelade Lionel Richie på Glastonbury. Under en knapp timme på eftermiddagen spelade han på den gigantiska Pyramid-scenen. Uppträdandet drog en rekordpublik och man uppskattar att drygt 100 000 personer var på plats framför scenen för att se den nu 66-årige artisten.

Under 2000-talet har inte Lionel Richie haft någon vidare framgång i Storbritannien, men efter spelningen på Glastonbury klättrade samlingsalbumet "The Defenitive Collection" 103 placeringar och placerade sig på första platsen på den engelska album-listan.

Albumet släpptes redan 2003.

Glastonbury är en av de viktigaste musikfestivalerna för artister idag. Nästan alla album på veckans album-lista är av artister som uppträdde på festivalen och att få spela på festivalen innebär en ordentlig skjuts i karriären. Detta gör att festivalen kommer att fortsätta att växa för varje år och garanterar att alla de absolut största artisterna även i fortsättningen kommer att stå i kö för att få uppträda där.

Nu har även Avicii fått en Volvo

 

Under de senaste åren har Volvo satsat stort på sina reklamfilmer i serien "Made By Sweden". När Volvo XC60 lanserades stod Swedish House Mafia för musiken. En känslofull version av "Leave The World Behind" med sångerskan Lune fångade den skandinaviska känslan och naturen på ett magiskt sätt. En perfekt kombination i samband med att Swedish House Mafia var på sin absoluta topp.

När Volvo XC70 lanserades var det Zlatan´s tur att vara frontfigur och en elektronisk version av "Du Gamla Du Fria" skapade samma magi med vinterklimat, isvak och en brasa i vildmarken.

För att hålla liv i konceptet släpptes en reklamfilm i vintras med Amanda Bergman's låt "Vintersaga". Musiken känns fortfarande som en skön kombination av trendigt elektronisk och skandinavisk och lyckas på de 4 minuterna som varje film har varit skapa den rätta känslan av att Volvo är en bil man vil ha om man bor i Skandinavien.

Nu är det snart dags för lanseringen av lyxbilen Volvo XC90 och för att maxa ut reklamen har man denna gång vänt sig till Avicii i hopp om att få till den bästa reklamfilmen hittills. Låten heter "Feeling Good" och skrevs ursprungligen till musikalen "The Roar Of The Greasepaint" 1965. Låten har framförts av många artister som Sammy Davis Jr, Nina Simone, Michael Bublè, Adam Lambert och Ane Brun i många underbara tolkningar. Att försöka anpassa Avicii's sound till en jazzlåt som inte bygger på samma taktart som klubbmusiken kanske inte var det optimala. Produktionen är tråkig och kraftlös och skapar inte den magi man lyckats få fram i tidigare reklamfilmer.

Man får väl hoppas att den inte avspeglar kraften i den nya Volvo XC90.

 

Nya synthpop-artister sneglar tillbaks på 80-talets orginal.

 

I december förra året kom första singeln från canadensiska duon Purity Ring's nya album. Låten Push Pull är en riktigt bra och sofistikerad synthpoplåt med nästan onödigt avancerad rytmik. Albumet Another Eternity släpptes i USA i mars och sedan dess är bandet ute och turnerar. I går spelade de på Debaser i Stockholm. Bandet använder mycket effekter på scen och en av dessa är en "ljusorgel" som sångerskan Megan James låtsas spela melodier på. Ljusstrålarna reflekteras ut i publiken med hjälp av ett par handskar med spegelglas.

Orginalet till denna effekt skapades till synthlegenden Jean Michel Jarre på tidigt 80-tal och har varit en viktig del i hans koncerter sedan dess. Laserharpan går dock lite längre rent funktionsmässigt eftersom den faktiskt styr instrument via MIDI genom att en laserstråle speglas mot en sensor.

Det är alltid lite charmigt när unga artister idag sneglar tillbaks på 80-talet som någonting historiskt och spännande för att sedan plocka några favoritelement och tolka dessa på ett eget sätt. Jämför med dagens showbiz var 80-talet en ren katastrof. Scenkläder, frisyrer, koreografi, ljud och ljusutrustning kunde inte på långa vägar erbjuda någon imponerande show i dagens mening. De enda som hade budget nog att göra publiken mållös var kanske just Jean Michel Jarre och Pink Floyd som med sina enorma scenbyggen låg 20 år före sin tid.

Sanningens tid är förbi.

 

Tanken med Wikipedia var säkert bra en gång i tiden. Precis som med Youtube och övriga internet var allting ganska bra innan det blev för stort. Förr kunde man knappt skriva en artikel på Wikipedia utan att den genast raderades på grund av ofullständiga uppgifter eller brist på källor. Det var nästan omöjligt att skriva en artikel om sig själv utan att någon moderator såg det som sitt uppdrag att radera allting som inte stöddes av en länk eller hänvisning till offentliga register eller tidningsartiklar.

Idag är Wikipedia gigantiskt. Antalet artiklar ökar lavinartat och det finns inte längre en teknisk möjlighet att kvalitetsgranska alla dessa. En del skolor låter elever skriva artiklar som en del av läxläsningen. Jag anser att Wikipedias roll som sanningsenligt uppslagsverk är förbi. De flesta artiklar skrivs idag för att marknadsföra en produkt, artist eller en åsikt och det är viktigt att man bedömmer innehållet utifrån detta.

Anledningen till att jag kom in på detta ämnet var att jag läste en artikel om Kelly Clarkson på just Wikipedia. Där stod det att hon hade haft 91 förstaplaceringar på Billboard under det senaste decenniet. Hon har givetvis legat på Billboardlistan ett stort antal gånger. Enligt Billboard's egen lista över förstaplaceringar har Beatles lyckats bäst med sina 20, Michael Jackson med 13 och Madonna med 12. Enligt Billboard har Kelly Clarkson haft 3 st förstaplaceringar på Billboardlistan. Beatles är nummer 1 när det gäller totala resultat på Billboard och Kelly Clarkson är nummer 75.

Jag hoppas att lärare som använder Wikipedia i undervisningen använder det som ett sätt att träna på källgranskning och gör det klart för eleverna att Wikipedia inte är en kontrollerad kunskapsbank. Tror nästa generations elever på allt som skrivs på internet kommer det att gå hyfsat dåligt för världen.

Generationskifte för streamad musik

 

Klagomålen på Spotify har vuxit sig starkare från artister och låtskrivare som tycker att de fått för dålig ersättning. Taylor Swift var först ut att stoppa sina låtar på Spotify. När Jay-Z nyligen gick ut med att han köpt upp företaget Aspiro där musiktjänsterna Wimp och Tidal ingår började det hända saker. Flera av de största artisterna har gått in som delägare och målet är att skapa en bättre musiktjänst där både artister och fans får mer valuta för pengarna. Tidal skall inte finnas i en reklamfinansierad gratisversion och man skall kunna välja en högre ljudkvalitet om man är villig att betala för det. Jag tror att den nya tjänsten kommer att bli en spännande produkt och misstänker att den kommer att laddas med extra funktioner som fansen efterfrågat.

När Google försökte köpa upp Spotify värderades Spotify till 4-5 Miljarder Dollar, men prislappen sattes till det dubbla. Detta gjorde att Google tackade nej. Ungefär samtidigt köpte Apple upp företaget Beats Music och systerbolaget Beats Electronics. Även om Beats Music inte är i närheten så stort som Spotify kan man bara ana att Apple har en seriös tanke bakom köpet. Eftersom Apple har sin egen hårdvara i form av datorer, surfplattor, telefoner och klockor har de ett enormt försprång när det gäller att skapa tjänster som bara fungerar på dessa enheter. Dessutom har iTunes genererat otroligt mycket pengar till artisterna genom åren, vilket gör att Apple har ett försprång i diskussionerna med dessa.

Kampen har börjat. Det finns inte utrymme för ett oändligt antal tjänster för streamad musik om de skall kunna erbjuda alla artister. En genomsnittlig kund kommer bara att välja en av dessa tjänster och den tjänst som levererar mest för pengarna vinner. Alla de stora jättarna kämpar om att ha den bästa plattformen. Alla de stora artisterna kämpar för att få skäligt betalt för sin musik. Utan plattform spelar det ingen roll hur mycket bra musik man har och utan musik finns det inget behov av en plattform.

2015 kommer att bli ett mycket intressant år när det gäller streamad musik. Om jag skulle göra en kvalificerad gissning är jag ganska säker på att Jay-Z med sitt Tidal och Apple kommer att sluta ett avtal med varandra och skapa en spektakulär musiktjänst som blir lika revolutionerande som den första iPoden eller den första iPhonen. Apple kan det där med lanseringar och har vid mer än ett tillfälle fått en hel värld att köa i flera dygn för att få köpa de nya produkterna.

Ny generation av synthpop-artister.

 

Under det senaste året har det kommit mycket bra synthbaserad popmusik från Storbritannien. Senaste stjärnskottet är Shura från Manchester. Aleksandra Denton, som hon egentligen heter, släppte nyligen singeln "2 Shy". I den har hon tagit allting som var bra med 80-talet och utnyttjat möjligheterna som finns idag och skapat en mycket fräsch produktion med en snudd på förtrollande känsla. Trots att Shura inte ens var född på 80-talet listar hon artister som Phil Collins, Whitney Houston, Peter Gabriel och Pink Floyd som några av sina musikaliska förebilder.

Under det senaste åren har det hänt mycket inom musiken och inte minst inom den synthbaserade musiken. Detta kan bero på att alla de stora tillverkarna av synthesizers på 80-talet har börjat göra riktiga analoga synthar igen efter mer än 20 år av digitala varianter. Efterfrågan på riktiga synthar har ökat så mycket att tillverkaren Moog till och med har återskapat en av sina största synthar, The Emerson Moog Modular System, som kostar 150000 dollar.

Mycket av av det vi hör i dagens produktioner är dock ofta helt datorbaserat och ibland skapat med hjälp av en bärbar dator, men trenden att leta sig tillbaks till tiden då en synthesizer var ett instrument med en egen själ och känsla är helt klart tillbaks och vi kommer att se fler och fler unga artister med stora synthar prydda med detaljer i trä framöver.

Ace Of Base släpper gammal skåpmat

 

För några veckor sedan släpptes första singeln från nya albumet med Ace Of Base. Albumet heter "Hidden Gems" och lanserades som ett nytt album med alla orginaldeltagarna. Det visade sig dock vara ett samlingsalbum med outgivna låtar och B-sidor från en del av bandets tidigare singlar.

Ace Of Base slog igenom 1992 med singeln "All That She Wants". Låten producerades av Denniz Pop i Swemix Studios i Stockholm och blev en megasuccè. Ingen hade trott att efterfrågan på singeln skulle bli så stor, vilket resulterade i långa väntetider för skivaffärerna att få fram tillräckligt många exemplar. Jag väntade i 3 månader på mitt eget. Denniz Pop skulle snabbt bli en högt rankad producent och producerade både albumet "Happy Nation", den amerikanska versionen "The Sign", och "The Bridge". "The Bridge" producerades tillsammans med Max Martin i den nybyggda Cheiron-studion.

Denniz Pop skapade bandets signatursound och efter hans död 1998 försökte bandet desperat återskapa det framgångsrika konceptet. Detta gick mindre bra. "Happy Nation" och "The Sign" är fortfarande bandets största framgångar.

Det första som slog mig när jag lyssnade på det nya albumet är att låtarna inte är nymixade. Detta beror med största sannorlikhet på att inspelningarna inte sparats annat än på de låtar som faktiskt producerades för albumen. Låtarna är låtar som tidigare inte varit bra nog för att ta med på de tidigare albumen samt ett antal B-sidor. Eftersom bandet inte har varit komplett sedan 2007, då Malin Berggren valde att bli en passiv medlem i bandet, är alla låtarna på albumet "Hidden Gems" inspelade mellan 1991 och 2005. Därför kan man med gott samvete säga att alla orginalmedlemmarna är med. Låtarna i sig, som inte var bra nog för tidigare album, är helt klart inte bättre idag. Med en ljudbild som i många fall påminner om demoproduktioner från 90-talet känns det inte kul alls.

Givetvis kommer alla hängivna fans att köpa albumet för att ha det i sina samlingar, men det finns ingen större risk för att några av låtarna kommer att spelas flitigt på radio eller generera några stora spelningar. En del kallar detta album för bandets sista och jag är beredd att hålla med. Idag gör många band häftigare produktioner direkt i sina laptops.

Hög nivå på årets Melodifestivalfinal.

 

Ända sedan SVT började med deltävlingar i Melodifestivalen har man ökat sina tittarsiffror och skapat ett TV-koncept som de flesta tittar på och som alla har en åsikt om. Även de som klagade på det nya upplägget har nu funnit sig och sitter bänkade framför TV:n varje Lördag i 6 veckor för att försöka tippa vinnaren i årets upplaga.

Normalt sett har systemet med deltävlingar genererat ett väldigt ojämnt startfält i den svenska finalen tack vare att de flesta rösterna från de yngsta tittarna har tillkommit de artister som snarare borde uppträda i Bolibompa än i Melodifestivalen. I år kom bara en sådan låt till final. Flera låtar växte i finalen. En sådan var Mariette's låt "Don't Stop Believing". Låten och numret var bra i deltävlingarna, men framfördes med en helt annan energi i finalen. Detta återspeglades även på placeringen.

SVT har nu släppt en lista med reslutatet av tittarnas röster för alla deltävlingarna. Där ser man att Samir och Viktor fick 628022 röster i Andra Chansen, men bara 65927 röster i finalen. Att det skulle bli problem med röstningen var nog alla inställda på eftersom det har varit det varje år. I finalen kunde man inte rösta med den nya appen, vilket troligen drabbade såväl JTR som Viktor och Samir. Måns fick hela 545601 röster och de flesta 12-poängarna från de utländska jurygrupperna.

Att Måns skulle vinna och att det skulle gå bra för Mariette kände man redan i deltävlingarna. Något som man inte var beredd på var att Jon Henrik Fjällgren skulle komma på en andra plats utan att sjunga melodin i sin låt själv.